Den vita duvan. Galsmålning av Strahinja Novovic "Straja"
Hemma hos farfar hade jag en vän. Det var en vit fågel som jag kunde prata med om allt. En vän som varit en god lyssnare när jag klagat eller varit irriterad.
När jag kom hem från skolan eller hade gjort mina sysslor brukade jag gå ut och sätta mig vid älsklingsträdet och teckna eller skriva. Ibland satt jag långa stunder och såg ut över farfars ägor och kände det som om det var mina ägor.
Denna dag var solig som sommardagar brukar vara, blommorna hade slagit ut och doften nådde mina näsborrar. Jag mådde som en prins.
När jag suttit där en stund kom min vän och flög i cirklar över mig. Jag vinkade tillbaka som vanligt. Vi hade hälsat.
Men denna dag var inte som andra, min vän flög nära mig och ville säga något. Jag la ifrån mig mina färger och koncentrerade mig på att förstå. Han cirklade runt mig igen medan han pratade, nej han kvittrade. Visst kvittrade han.
Han landade framför mina fötter, la huvudet på sned och tittade på mig. En ny bubblande kvittersång kom ur bröstets djup. Han rörde ena vingen som om han ville säga kom, följ mig. Jag reste mig upp. Min vän lyfte från marken och flög sakta framför mig, satte sig på en gren och sjöng en fin ljus slinga. Jag följde sakta, som för att inte störa. Han lyfte än en gång sin ena vinge som att säga kom.
Jag gick nära, riktigt nära. vad var det han ville visa?
Nu var jag framme vid trädet. Sträckte mig och ställde mig på tå. Jag nådde precis upp för att kunna skönja vad som fanns där.
Ett fågelbo!
Tre små ulliga tussar låg där inne och gav ifrån sig ett tunt pipande som fick mitt hjärta att flöda av värme.
Då insåg jag att min vän inte var en han utan en hon. Hon hade gett mig sitt förtroende och visat sitt allra mest värdefulla, sina ungar.
Undrar om det var en fredsduva.
